Saab 900 Turbo, när flygplanslogik byggde en kultbil

Saab kom bokstavligen från luften. Svenska Aeroplan AB byggde jaktplan innan det byggde bilar, och den ingenjörskulturen satt kvar i varje beslut. Där andra tillverkare följde mallen gjorde Saab tvärtom, inte av trots, utan för att deras ingenjörer var vana att lösa problem från grunden.

Den klassiska 900:an, byggd från 1978, var full av sådana egenheter. Tändningslåset mellan stolarna, sagt att skydda förarens knä i en krock. Den böjda, panoramiska vindrutan. En kupé som värmde fötterna före händerna för att det var så en frusen svensk faktiskt ville ha det. Och en hatchback-baklucka som svalde allt från flyttlådor till barnvagnar.

Turbon var hjärtat. Saab var tidigt ute med turboladdning på vanliga bilar, och med APC, ett system som kände av motorknack och lät bilen köra på sämre bensin utan att ta skada, gjorde de turbon tämjd och vardagsduglig. Resultatet var en bil som var snabb när du ville och beskedlig när du inte ville, ovanligt för en turbobil på den tiden.

Sedan kom General Motors in 1989, och historien blev en annan. Den nya generationens 900 från 1994 delade plattform med Opel och tappade en del av egensinnet som gjorde originalet speciellt. Många Saab-trogna pekar just dit när de pratar om var själen började läcka ut. Märket kämpade vidare men lades till slut ner.

Det är delvis därför den gamla 900 Turbon är så hett eftertraktad i dag. Den representerar Saab innan kompromisserna, en bil ritad av folk som vägrade göra som alla andra. Ska du köpa en, leta efter genomgående servicehistorik och var vaksam på rost och slitna turboaggregat, en välvårdad bil är guld, en vanvårdad är en bottenlös brunn.

Saab finns inte längre, och kanske var märket för egensinnigt för att överleva en bransch som ville ha likriktning. Men en 900 Turbo på en svensk grusväg är fortfarande ett av de tydligaste argumenten för att bilar mår bra av att ha en åsikt.